Har fått folacin utskrivet i hög dos inför en kommande graviditet. Känns konstigt att börja äta tabletterna redan när man fortfarande är gravid. Enligt läkaren är det bra att börja så tidigt som möjligt, helst 4 veckor innan befruktning och det kommer det ju definitivt att hinna gå. Det är det enda jag kan göra för att minska risken att samma sak drabbar nästa barn.
Det känns så sjukt att tänka på och önska att bli gravid igen, jag tror det är det enda som skulle göra vår familj hel igen. Att få ge Julia ett syskon som hon längtar så mycket efter. Samtidigt brottas man med samvetet av vad man ska tvingas göra om några dagar, skulle vi behålla barnet skulle vi bli tvåbarns föräldrar om knappt 5 mån. Vi har dock fått ett val och ingen kan ge några tydliga besked för vad den här skadan skulle innebära för just vårt barn och därför har vi valt att avbryta graviditeten.
Läkaren har berättat om de mildaste skadorna till de värsta som kan hända vid rmb och påverkan på hjärnan. Just nu finns inga tecken på hjärnskada, klumpfot eller så men senare under graviditeten kan man inte veta om hjärnan kommer att påverkas. Det hon kunde se var en nedsatt rörlighet i underbenen vilket troligtvis skulle göra att barnet behöver sitta i rullstol och med största sannolikhet kommer varken tarm eller urinfunktion att fungera normalt. Det kommer att påverka hela familjen, framförallt Julia men även min och Leos relation, vardag och hela vår omgivning.
För att överleva det här och orka va stark försöker jag tänka att det hade kunnat vara mycket värre. Vad skulle kunna vara värre än att behöva "döda" sitt eget barn? Jo att Julia blev svårt sjuk eller att hon och Leo förolyckades eller något liknande. Än så länge känner jag inte det här barnet, mer än att det sparkar och känns för mig livs levande i magen. Men mitt älskade lilla barn, du kommer alltid att vara saknad och ha en plats i mitt hjärta.
Styrkekramar <3
SvaraRadera