Jag och Leo tittade på varandra och det var nog ingen av oss som förstod vad det innebar. Ett bråck på ryggmärgen kan ju aldrig va bra, tänkte jag. Å efter att min älskling googlat och läst kort vad det innebar brast allting. Det kändes så otroligt ensamt att sitta där i det kala rummet och bara vänta efter att ha fått ett av de jobbigaste beskeden någon kan få. Inom en timme kommer läkaren, ska vi bara sitta här tills dess vet jag att jag tänkte. Chockad och helt tom ringde jag till min pappa som sa att han skulle komma till oss på en gång.
En kort stund efter det kom barnmorskorna in igen och sa att läkaren tyvärr inte hade tid att träffa oss idag utan att vi fick komma tillbaka imorgon vid lunchtid. Då skulle ett riktat ultraljud göras som de kallar det, där läkaren går igenom allt igenom med en noggrannare apparat. De satte sig ner och förklarade lite kort, ungefär samma som vi hade läst på internet.
Allting bara snurrade och jag hade svårt att ta in det som sades, jag kände mig helt tom. Vi blev även först lovade att få träffa en kurator men sen visade det sig att hon inte hade tid förrän en vecka senare. Det är helt sjukt, EN VECKA! Det måste väl finnas en akut-tid för någon i kris? Jag kan bara nu i efterhand sätta mig in i om det skulle vara på min avdelning, där jag jobbar. Någon som kommer in efter en svår olycka, svårt traumatisk som kanske förlorat familjemedlemmar. Skulle den personen få vänta en vecka? Det finns inte en chans, vi ordnar det på en gång..
Dagen efter var min pappa med till sjukhuset och vi fick träffa en läkare som bekräftade ryggmärgsbråcket på L1-L2 och att lillhjärnan var nedsjunken i skallbasen av det ökade trycket i hjärnan. Den dagen tog vi även det slutgiltiga beslutet om att avbryta och ta bort vårt älskade barn. Det svåraste beslutet jag någonsin behövt ta i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar