Fostervattenprov

Läkaren rekommenderade även att ta ett fostervattenprov för att se om någon kromosomavvikelse kunde ha påverkat den här skadan. Skulle det vara så, så skulle både jag och Leo behöva utredas isåfall.

Det var rätt obehagligt, utan bedövning stack hon ner en lång nål ända in i livmodern till bebisen och sög upp vatten precis som vid ett blodprov. Samtidigt kontrollerade hon med UL så hon stack på ett bra ställe och att inte bebisen skadades av det.

Idag fick vi iallafall svar och det fanns INGA avvikelser vilket känns skönt. Troligtvis hade vi bara en enorm otur och något gick fel i vecka 3 av graviditeten.

Beskedet om ryggmärgsbråck, del 2

Jag och Leo tittade på varandra och det var nog ingen av oss som förstod vad det innebar. Ett bråck på ryggmärgen kan ju aldrig va bra, tänkte jag. Å efter att min älskling googlat och läst kort vad det innebar brast allting. Det kändes så otroligt ensamt att sitta där i det kala rummet och bara vänta efter att ha fått ett av de jobbigaste beskeden någon kan få. Inom en timme kommer läkaren, ska vi bara sitta här tills dess vet jag att jag tänkte. Chockad och helt tom ringde jag till min pappa som sa att han skulle komma till oss på en gång.

En kort stund efter det kom barnmorskorna in igen och sa att läkaren tyvärr inte hade tid att träffa oss idag utan att vi fick komma tillbaka imorgon vid lunchtid. Då skulle ett riktat ultraljud göras som de kallar det, där läkaren går igenom allt igenom med en noggrannare apparat. De satte sig ner och förklarade lite kort, ungefär samma som vi hade läst på internet.

Allting bara snurrade och jag hade svårt att ta in det som sades, jag kände mig helt tom. Vi blev även först lovade att få träffa en kurator men sen visade det sig att hon inte hade tid förrän en vecka senare. Det är helt sjukt, EN VECKA! Det måste väl finnas en akut-tid för någon i kris? Jag kan bara nu i efterhand sätta mig in i om det skulle vara på min avdelning, där jag jobbar. Någon som kommer in efter en svår olycka, svårt traumatisk som kanske förlorat familjemedlemmar. Skulle den personen få vänta en vecka? Det finns inte en chans, vi ordnar det på en gång..

Dagen efter var min pappa med till sjukhuset och vi fick träffa en läkare som bekräftade ryggmärgsbråcket på L1-L2 och att lillhjärnan var nedsjunken i skallbasen av det ökade trycket i hjärnan. Den dagen tog vi även det slutgiltiga beslutet om att avbryta och ta bort vårt älskade barn. Det svåraste beslutet jag någonsin behövt ta i mitt liv.

I mitt hjärta bor du

Har fått folacin utskrivet i hög dos inför en kommande graviditet. Känns konstigt att börja äta tabletterna redan när man fortfarande är gravid. Enligt läkaren är det bra att börja så tidigt som möjligt, helst 4 veckor innan befruktning och det kommer det ju definitivt att hinna gå. Det är det enda jag kan göra för att minska risken att samma sak drabbar nästa barn.

Det känns så sjukt att tänka på och önska att bli gravid igen, jag tror det är det enda som skulle göra vår familj hel igen. Att få ge Julia ett syskon som hon längtar så mycket efter. Samtidigt brottas man med samvetet av vad man ska tvingas göra om några dagar, skulle vi behålla barnet skulle vi bli tvåbarns föräldrar om knappt 5 mån. Vi har dock fått ett val och ingen kan ge några tydliga besked för vad den här skadan skulle innebära för just vårt barn och därför har vi valt att avbryta graviditeten.

Läkaren har berättat om de mildaste skadorna till de värsta som kan hända vid rmb och påverkan på hjärnan. Just nu finns inga tecken på hjärnskada, klumpfot eller så men senare under graviditeten kan man inte veta om hjärnan kommer att påverkas. Det hon kunde se var en nedsatt rörlighet i underbenen vilket troligtvis skulle göra att barnet behöver sitta i rullstol och med största sannolikhet kommer varken tarm eller urinfunktion att fungera normalt. Det kommer att påverka hela familjen, framförallt Julia men även min och Leos relation, vardag och hela vår omgivning.

För att överleva det här och orka va stark försöker jag tänka att det hade kunnat vara mycket värre. Vad skulle kunna vara värre än att behöva "döda" sitt eget barn? Jo att Julia blev svårt sjuk eller att hon och Leo förolyckades eller något liknande. Än så länge känner jag inte det här barnet, mer än att det sparkar och känns för mig livs levande i magen. Men mitt älskade lilla barn, du kommer alltid att vara saknad och ha en plats i mitt hjärta.

Beskedet om ryggmärgsbråck, del 1

Det var ett datum som jag sett framemot länge, 11 september. Äntligen skulle vi få se om Julia skulle få en lillebror eller lillasyster. Jag hade inte en tanke på att nåt skulle vara fel med bebisen därinne, jag kände tydliga sparkar och min kropp hade redan förvandlats till att vara supergravid.

Jag var ledig den dagen vilket nu i efterhand var väldigt skönt. Jag hade en lugn morgon hemma, lämnade J på dagis och åt frukost i lugn och ro. Sedan åkte jag till min mans jobb och mötte upp honom. På vägen till KS bekymrade vi oss mest över alla rödlysen och att det var svårt att hitta en parkeringsplats. Något som känns helt absurt nu efteråt..

Vi satt och väntade och vid 5 över 1 blev vi uppropade, lyckliga och förväntansfulla. Bebisen såg ut att må bra därinne, det var armar och ben lite överallt tyckte jag och det var svårt att se ordentligt. Hon sa även att det var en livlig liten bebis och att man fick titta på det man kom åt att se då den flyttade på sig hela tiden. Hjärtat ser jättefint ut sa hon, och det kändes skönt. Fortfarande ingen tanke på att nåt skulle vara fel. Efter en kort stund när hon tittade igenom det mesta annat så började hon mäta hjärnan, många gånger. Så många gånger att jag började få en obehaglig magkänsla.
- Är du verkligen i vecka 20, frågade hon mig?
- Ja, eller 18+6 är vad vi blivit beräknade till förut iaf. Är huvudet för stort eller för litet frågade jag?
- Jag måste titta lite mer. Sa de något på KUB som ni var på?
- Nej, allt såg bra ut.

Efter den här lilla konversationen blev jag orolig. Hon började däremot titta på ryggraden och hade blivit väldigt tyst. Hon tittade uppifrån och ner, nerifrån och upp. Jag minns att jag tänkte: ja där är ryggraden, nu har vi sett den.

- Jag är rätt ny och har svårt att få en bra bild av huvudet då bebisen böjer huvudet bakåt. Jag ska hämta en kollega, sa hon.

Nu var jag helt säker, något var fel med bebisen i magen. Jag minns att jag fick ont i magen och en hemsk känsla spred sig i hela kroppen. Det dröjde några minuter innan nästa barnmorska kom in: "chefsbarnmorska" stod det på hennes namnskylt. Det bådar inte gott..

Jag ska titta jag också, sen ska jag berätta för er. Efter en stund sa hon att hon kunde se ett ryggmärgsbråck rätt långt ner på ryggraden vilket betyder att den inte slutit sig ordentligt och att det orsakat ett ökat tryck på lillhjärnan vilket gjorde att huvudet såg mindre ut en vanligt då hjärnan blir mer oval (som en citron).

Mina första ord efter det blev: Är det förenligt med liv? Hon svarade att det var det. På något sätt så tänkte jag nog mer att det skulle vara nåt som skulle gå att ordna med operation. Men hon menade att man kan leva med det. Hela världen började snurra och allt blev helt tomt! Vi visades in i ett rum där det fanns en soffa, två fåtöljer och ett bord. Sitt ner här så kommer läkaren snart och pratar med er och berättar vad det innebär.

Fortsättning följer..