Det var mycket som berörde mig i avsnittet!
I dokumentären så berättar hon om hennes destruktiva förhållande som kantades av misshandel både fysiskt och psykiskt när hennes äldsta son var liten, själv var hon väldigt ung då. Hon berättar om olika scenarion när han höll koll och straffade henne tex:
- Han klockade henne när hon gick till och från affären (å räknade sedan ut om det tog så lång tid att gå från den ena hyllan till den andra för att hämta varorna mm eller om hon hade hunnit med att vara otrogen på kundtoaletten) Om han tyckte att hon tagit för lång tid på sig blev hon slagen.
- Hon fick inte prata eller träffa någon där hon bodde.
- Han kunde hälla ut ett helt paket mjölk på golvet bara för att hon skulle torka upp det, å gick det inte tillräckligt snabbt (enligt honom) så tog han till knytnäven..
Det som fick mig att reagera var att Magdalena och hennes sambo bodde då i en lägenhet här i Kungsängen, inte alls så långt ifrån där vi bor nu. Å om man går förbi där vilket jag gör ganska ofta så känns det som ett lugnt och fint område. Det är barnvänligt och fridfullt. Ofta är det någon pensionär ute på promenad med sin hund eller en mamma med barnvagn i närheten. Ingen skulle nog kunnat ana vad som pågick där innanför stängda dörrar på den tiden och det är det som är så läskigt tycker jag. Ingen som mötte henne i porten förstod vad som skulle hända när hon kom innanför dörren, att hon var livrädd när hon låste upp ytterdörren, kassörskan som blippade in mjölken anade väl aldrig att den kanske skulle hamna på golvet senare vilket ledde till misshandel mm.
Många kvinnor blir misshandlade av sina män och många barn far illa i hemmet, men det är ingenting som märks utåt! Magdalena var stark nog att fly och senare när hon levt under skyddad identitet våga möta sitt ex och be om rätten till sin egen framtid! Tyvärr vågar inte alla kvinnor göra det...
Jag tycker det är fruktansvärt att det ska behöva vara såhär i dagens samhälle!
